Ett gyllene tillfälle för klimatet
Stor potential för förnyelsebara energikällor. Projektet Desertec skördar sol i Sahara. De svarta markeringarna på kartan motsvarar den yta som skulle krävas för att förse hela världen respektive hela Europa med el.
Två av den senaste veckans miljönyheter skapar tillsammans en öppning till politisk handling i klimatfrågan. Den ena är IPCC:s rapport om att de förnyelsebara bränslena kan ersätta de fossila. Det andra är en ny idé om att istället för ett klimatavtal sjösätta ett globalt investeringsavtal för förnybar energi. Häri ligger potential att 1 plus 1 blir 3. Det skriver Ingemar Gustafsson som idag gästbloggar på OneTonneLife.se
FN:s klimatpanel IPCC släppte häromdagen en rapport om potentialen för de förnyelsebara bränslena i världen. I rapportens bästa scenario konstateras att omkring 80 procent av världens energibehov kan förses av förnybara energikällor år 2050 (bioenergi, solenergi, geotermisk energi, vattenkraft, vågenergi och vindenergi).
Att FN:s klimatpanel, som präglas av slutsatser i bred vetenskaplig konsensus, ger ett så hoppfullt budskap får nog ses som en av de ljusaste nyheterna den senaste tiden. Men det finns de som är ännu mer optimistiska om den gröna teknikens möjligheter. I fantastisk infografik visar dem amerikanska tidskriften Scientific American hur 100 procent av de fossila bränslena skulle kunna bytas ut till 2030.
Vad är det då som fattas? Politisk vilja, konstaterar IPCC-rapportens författare, att införa styrmedel och göra nödvändiga investeringar i den nya energin. Varför är det då så? Min uppfattning är att många politiker, även internationellt, är genuint engagerade i klimatfrågan, men hindras av ekonomiska skäl (som i sin tur har att göra med politisk legitimitet). Världens länder befinner sig i en konkurrenssituation, och i denna situation vill inget land tappa mark mot de andra. Att sätta ett tak på klimatutsläppen ses som grus i maskineriet, en förminskning av det egna landets konkurrenskraft (och i förlängningen: medborgarnas välstånd). Denna fastlåsning menar jag är huvudanledningen till att världens länder ännu inte lyckats nå ett globalt klimatavtal och att utsläppen har ökat trots det klimatavtal som tecknades i Kyoto. Ingen vill halka efter i den globala kapplöpningen.
Men Sveriges Radio rapporterade nyligen om ett intressant förslag från en grupp forskare. De vill ersätta klimatavtalets utsläppsmål med investeringsmål. I mina öron låter det som möjlig utväg ur det politiska dödläget. Plötsligt kan länderna fortsätta stärka den nationella konkurrenskraften, genom investeringar i ny inhemsk teknik.
– Det är antagligen lättare att få folk i olika länder att acceptera att deras regeringar gör satsningar på nya energislag istället för att bara säga att vi ska sänka våra utsläpp, säger professor Björn-Ola Linnér till Sveriges Radio.
Konflikten mellan rika och fattiga länder om vem som ska ta det största ansvaret ska kunna undvikas genom att investeringsmålet kopplas till BNP/capita. De rikare länderna gör därför större investeringar än de fattiga, föreslår forskarna. I den bästa av världar kan detta kunna leda till ett globalt investerings-race i förnybara energikällor. Den världsomfattande tävlingen styrs istället åt rätt håll.
Farhågor finns såklart fortfarande, kanske framförallt kring biobränslen. Hur undviks de gigantiska monokulturer som förstör ekosystemtjänster raderar den biologiska mångfalden och konkurrerar med matproduktion? Kommer den rika världen behöva ännu mer markyta i anspråk för att försörja de nationella energibehoven? Relevanta betänkligheter förstås, men frågan är om den globala resursfördelningen verkligen finns på förhandlingsbordet…
Nej, för att parafrasera Hans Abrahamsson, flera samverkande intressen vill samma sak – det börjar likna ett gyllene tillfälle.
Ingemar Gustafsson är redaktör på Camino och föreläsare på temat ”tillväxtens dielemma”, d v s att tillväxten i sin nuvarande form tär på jordens resurser, men frånvaron av tillväxt tenderar att leda till svåra ekonomiska och sociala konsekvenser.
